Värdelös svensk humor.

Svensk humor måste verkligen tillhöra världens sämsta. Där är jag garanterad långt ifrån ensam. När det inte handlar om att dra dåliga skämt inbäddade i vulgära meningar och låtsas som att man inte är medveten om att ”det får folk att skratta” (Betnér), så handlar det om att förolämpa personer runt omkring en och/eller skämta på egen bekostnad (tag ”Markoolio” som exempel; ”Jag är fet, haha”).

Jag vet inte riktigt vad det är som gör denna typen av humor uttjatad och tråkig, utöver det faktum att den är fruktansvärt repetitiv, men jag klarar inte av den. Varje söndag går den värdelösa skit som är Parlamentet. Varje söndag med samma patetiska komiker som suttit där under de senaste 5 åren och med samma värdelösa skämt och personangrepp som sagts varje söndag under dessa år. Bevisligen tröttnar inte tittarna. Är det verkligen någon som fortfarande skrattar åt hur Robert Gustafsson harklar sig under sin utslitna sketch som berusad? Är det verkligen någon som uppskattar hur Petra Mede försöker vara kontroversiell genom att ta till samma vulgära skämt som hennes manliga kollegor kört med varje år sedan 90-talet?

Jag har svårt att tro det, även om det skulle vara naivt att ignorera existensen av en publik som uppskattar materialet. Det kommer ju trots allt alltid finnas irriterande 10-åringar som tror att det är förbjudet att svära på tv.

Nu kan det tyckas att ämnet för detta inlägg är taget ur luften, men så är inte fallet. Jag såg drygt 5 minuter av Cirkus Möller på TV4 idag, vilket jag ångrar mer än mitt biobesök till dyngan ”Drag me to hell”. Svensk humor när den är som allra sämst, nästan i klass med det rasistiska skräp som Chris Rock spyr ur sig under en vanlig kväll av standup (vilket, tråkigt nog, alla svenska komiker med utländsk bakgrund har börjat apa efter).

Måns Möller stod på en scen framför en mindre publik (som bidrog med halvhjärtade skratt och applåder) och skrattade åt sina egna skämt. Detta varvades med sketcher beståendes av Möller spelandes mot Möller i stora löständer. Bättre än så tror jag inte att jag kan formulera en beskrivning. Ärligt talat så ser jag inte hur någon kan uppskatta programmet. Som jag nämnde så kan jag med Parlamentet se hur en viss målgrupp kan uppskatta skiten, detta kan jag inte säga om Cirkus Möller. Det är bara skräp. Värdelöst jävla skräp – i brist på andra adjektiv. Det enda logiska vore att programmet lades ned för att aldrig mer ta upp värdefull tid som kunde spenderas bättre än 25 minuter reklam. Detsamma kan sägas om den pinsamma soppa som var Roast på Berns.

Nej, släng Schyffert, Dorsin, Gustafsson, Mede, Betnér och all annan svensk skit ned i ett dike. Faktum är att det endast finns två personer i Sverige som kan klassas som riktiga komiker. Två personer som gång på gång får mig att skratta på grund av ren idioti och välutvecklade skämt. Dessa är Mona Sahlin och Lars Ohly, tråkigt att de inte vet om det.

Nu skall resten av fredagen spenderas på att se en riktigt bra film, i och med att den värdelösa skitfilm som är V för Vendetta tar upp all programtid på TV6. Tills nästa uppdatering kan du nöja dig åt riktig humor från en av Sveriges tidigare komiker (han sysslar inte med standup längre).

Ha det tills vidare!

Lite nyheter..

Uppdateringar kommer sällan, märker jag. Mitt senaste inlägg skrevs den 24 oktober, alltså för en dryg månad sedan, men om sanningen skall fram så har det inte hänt så mycket sedan dess. Ja, utöver det att en stor del av mina bildlänkar försvunnit och således förstört min bloggdesign. Men jag riktar ett argt finger åt den sida jag använt som bilddatabas och börjar helt enkelt om från början!

Nu har jag dock inte planerat skriva någonting speciellt idag. Tänkte uppdatera bloggen för att testa en ny hemsida som bilddatabas. Klistrar in några klipp från dagens Crysis Warhead-spelande som tröst till de 2-3 personer som klickat sig hit.

Ha det! Skriver kanske någonting under helgen, nu blir det BF:BC2.

Creeds nya verkar lovande.

För att åter igen framstå som Captain Obvious så kan jag inte annat än att konstatera fakta; Det släpps och finns mycket bra musik just nu. I slutet av förra månaden släpptes Mustasch senaste skiva, vilken jag inte lyssnat på än, men som verkar riktigt bra. Egentligen så bör den inte vara annat då Mustasch alltid legat på en genomgående hög nivå om man bortser från skivan Ratsafari, vilken bestod av ovanligt många mediokra låtar.

I somras släppte Hardcore Superstar skivan Beg for it, vilken var riktigt bra, även om bandet tenderar att upprepa sig sedan tidigare album. Å andra sidan bör man inte klaga så länge låtarna är bra, då kan det för min del vara samma låtar om och om igen. Jag har helt enkelt svårt att tröttna på det koncept Hardcore Superstar spelar efter, då finns det inte direkt någon anledning att klaga.

På radio spelas ”No one sleeps when I’m awake” av The Sounds, en låt som verkligen är riktigt bra och som lovar gott inför albumet som jag ännu inte har hört. Crossing the Rubicon har dock placerats relativt högt upp på min ”Att köpa”-lista sedan nämnda låt började spelas.

På tal om ”Att köpa” så släpptes det nyligen ett nytt alster från långkörarna W.A.S.P. Babylon är namnet på skivan, vilken ganska anonymt släpptes i början av oktober. Jag har lyssnat igenom ett antal låtar och kan konstatera att den minst är lika bra som den fantastiska Dominator från 2007. Jag kan inte vara annat än glad över att W.A.S.P. fortsätter att producera bra skiva efter bra skiva.

Tidigare i år släpptes även nytt material från Dave Matthews Band i form av Big Whiskey And The Groogrux King, en skiva jag inte hunnit lyssna på, men som jag ser fram emot. Nu skall jag dock inte fortsätta att namedropa band efter band och skiva efter skiva, då det framstår som att jag vill verka kunnig. Vad jag ville komma fram till var dock bandet Creed, vilka jag inte hört fram tills idag.

Jag bläddrade runt bland olika sidor tidigare idag när jag letade efter videorecensioner till R&C: A crack in time. En av recensionerna inleddes av reklam för Creeds november-album Full Circle och jäklar vilken bra låt som spelades. Jag vet inte vilken låt det var, men den gav mig mersmak, varför jag köpte hem singeln Overcome, för er som inte har råd med 9kr för en låt kan ni lyssna här;

Att säga att jag blev positivt överraskad skulle vara att ljuga då jag redan hade hunnit bygga upp relativt höga förväntningar. Ett påstående mer nära sanningen är att mina förväntningar uppfylldes då låten är riktigt bra. På många sätt tycker jag att den liknar någonting från Shinedown, men det är inte direkt någonting jag skulle säga i och med att Shinedown bildades drygt 7 år efter Creed och det sistnämnda mycket väl kan ha haft samma sound i sina tidigare album.

Jag kan dock säga att jag gillar text, refräng och tempo. Att det dessutom finns ett riktigt trevligt solo resulterar i detta blogginlägg som i grund och botten är en rekommendation. Så lyssna och njut, helt enkelt. Om det visar sig att resterande låtar håller samma klass på Full Circle så kan jag nästan garantera ett köp, för Overcome lovar oerhört gott för Full Circle.

En helt vanlig söndag..

”I’m a PC!” Ja, så skulle det låta om jag var med i en Microsoft-reklam. Mitt givna val av spelplattform är alltid PC då det ger mig mest kontroll; Vid dålig prestanda så behöver jag bara sänka inställningarna, för att ta ett exempel. Är det någonting jag verkligen avskyr så är det dock alla problem som plattformen medför. Spel slutar mystiskt att fungera, äldre spel går inte att spela utan komplikationer och drivrutiner krånglar. Någonting som jag blev påmind om idag.

Utöver att det är söndag, veckans absolut värsta dag då jag vet att jag dagen efter bryskt kastas in i min tragiska vardag som jag så gärna slipper och glömmer bort under de korta två dagarna som kallas helg, så är vädret verkligen värdelöst idag. Vilket resulterade i att jag ville spela lite härlig action för en gångs skull. Jag ville dra igång det ett år gamla Crysis: Warhead. Ett spel med perfekt längd och otrolig action i en enormt härlig miljö. Detta gick givetvis inte då jag dumt nog hade flyttat hela mappen från en hårddisk till en annan för några veckor sedan. Jag tvingades därför genomlida en ominstallation av spelet under vad som kändes flera timmar, men antagligen handlade om någon halvtimme.

Jag startade spelet och upptäckte genast att ljud saknades, men ignorerade detta faktum då jag inte går med på tanken att mina högtalare och mitt spel måste vara installerade på samma hårddisk. Istället drog jag igång en spelningslista med Ozzylåtar (vilken ironiskt nog tillsammans med iTunes även den ligger på en annan hårddisk än på vilken högtalarna är installerade) och tänkte att jag klarade av action utan ljud så länge jag hade lite klassisk rock i bakgrunden. Så jag satt igenom den orimligt långa laddningstiden ivrig att spela lite skön action, men möttes direkt av ett ”Crysis: Warhead har slutat att fungera”.

Med förhoppningar om att lösa detta Windows-problem (så fort ett spel är äldre än sex månader så går det givetvis inte att spela) så laddade jag hem alla patchar och uppdaterade spelet. Fungerar det? NEJ! Min värdelösa söndag skulle absolut inte till något pris få lysas upp av någonting så trevligt som att skjuta virtuella människor som försöker döda en virtuell avatar av mig själv. Spelet gick inte att få igång på något sätt; Jag testade att köra i kompabilitetsläge, jag testade att köra som admin. Ja, jag testade allt jag kunde för att få igång skiten.

Jag ser inte riktigt hur man kan misslyckas så fatalt med ett OS så att spel efter spel, program efter program och fil efter fil upphör att fungera om man saknar minsta lilla skitdrivrutin (jag visar verkligen prov på ett fattigt vokabulär här, men det kunde jag inte bry mig mindre om).

Jag älskar PC som plattform samtidigt som jag hatar den; Saker som att det inte finns ett enda smidigt sätt att uppdatera BIOS utan att riskera en förödande krasch. Saker som att varje nytt OS kräver att man installerar om och nollställer hela datorn för att man skall få ut allt från det. Saker som att bakåtkompabilitet är så otroligt svårt att få ordning på trots att man pressar ut nödvändig drivrutin efter nödvändig drivrutin som trots allt inte verkar förbättra ett dyft. Det är saker som för alltid kommer att vara en nagel i ögat för mig. En nagel som gräver sig djupare och djupare för varje misslyckat OS som släpps och för varje fråga som dyker upp vars inledande fras är ”Varför fungerar inte”.

Varför saknar jag ljud? – Jag vet inte och det går inte att felsöka på något sätt.
Varför upphör spelet att fungera? – Jag har ingen aning, men jag skyller mer än gärna på Windows.
Varför skall sådana här problem alltid uppstå? – För att det är söndag. Alla vet att man inte får ha roligt på en söndag.

Hade jag inte vetat bättre så hade min dator vid det här laget varit utslängd genom fönstret. Den hade legat i regnet och kollat på mig med en ledsen blick i form av två trasiga läsare. Samtidigt hade jag gärna passat på att kasta ut mitt värdelösa Z-Cinema-system som trots ett onödigt stort baselement mest låter som en bilstereo från tidigt 80-tal. Så hade de båda skräpprodukterna praktiskt legat bredvid varandra i en tragisk pöl av förhoppningar och löften. Drömma går ju.

Nu tänkte jag att jag kanske skulle ersätta min tropiska djungelpangare Warhead med Far Cry. Det var trots allt ett bra tag sedan..men just det. Det fungerar ju inte heller! Min blick höjs sakta men säkert från datorn mot fönstret..

Bioproblem och popcorn.

Inglourious Basterds hade nyligen biopremiär. Med stavfel och allt. Även om jag ser Tarantino som en klåpare så kan jag inte undvika att lockas av filmen. Trailern var fantastisk, mest som en följd av Brad Pitts briljans i sitt utförande av en till synes riktigt intressant karaktär. Jag vill se Basterds och jag vill göra det nu. Alla spår av Kill Bill-tramset verkar vara borta och av trailern att döma så är det en ordentlig actionfilm med glimten i ögat precis som Tarantinos mästerverk Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Därför är jag redo att ge Tarantino ännu en chans att visa att åtminstone en gnutta av den talang som resulterade i tidigare nämnda titlar finns kvar.

Det finns dock ett problem; Bio. Om jag skall överdriva en del så avskyr jag biografer. Man tvingas till att sitta bland en massa pratglada människor (som dessutom luktar), småbarn som köper biljetter för att ringa till varandras telefoner som är SÅ svåra att stänga av, pinas utav äckliga golv, sitta i smutsiga stolar och lida av för hög ljudnivå på filmen, för högt ”småsurr” från publiken och en bildkvalité från sent 90-tal. Då har jag inte ens nämnt alla irritationsmoment i form av folk som inte kan utföra toalettbesök innan filmen börjat.

När jag sitter hemma så kan jag i ett mörkt, tyst rum njuta av perfekt bildkvalité i 60fps och 1080p, helt utan en 15 minuter lång inledning i form av reklam. Jag kan själv bestämma hur högt jag vill att min 5.1-uppsättning skall återge ljudet och jag kan uppleva surround, vilket är en omöjlighet i de alldeles för stora biosalongerna. Jag uppskattar givetvis en stor skärm, men om rummet är en fotbollsplan stor så blir det liksom plus minus noll. Både ljud och bildmässigt.

Sitter jag hemma så kan jag dessutom fixa lite popcorn och fylla på min dryck när jag vill. Jag behöver inte betala 60kr extra utöver biljettpriset på över hundralappen. Jag kan dessutom göra detta under filmens gång utan att missa någonting genom vad vi i folkmun kallar ”att pausa”.

Det finns en lösning på de flesta av dessa problem. Det kallas VIP-bio. Ett inte så mycket högre pris på biljetten ger en mindre salong full med bekväma stolar, ett trevligare golv (vilket i sin helhet blir en trevligare miljö) och, om det inte har ändrats, dryck/popcorn inkluderat. Köper man en popcornmeny med sin vanliga biljett så hamnar priset på runt 50kr lägre än det för VIP-biljetten, vilket är tillräckligt lågt för att man inte skall bry sig nämnvärt över att betala den extra 50-lappen och tillräckligt högt för att skitungarna med svårigheter för att trycka på ”Stäng av” skall säga ”Ööh! Fan vad ovärt!”. I teorin en win-win situation för oss som faktiskt vill se filmen, ja, utöver den överdrivna ljudnivån och den sunkiga bildkvalitén förstås (även Bergakungen, ja).

MEN! VIP-salongerna visar endast den nya skräprullen med Beck, vilken jag inte har något som helst intresse av att se. Skulle jag vilja se den så slår jag bara på TV4 om sisådär en månad. VIP-bio är alltså inte ens möjligt på Inglourious Basterds. Givetvis, säger jag. Anledningen till detta är att situationen var densamma med Public Enemies när jag ville se den tidigare i sommar. Då gick Baksmällan på VIP-bion, vilket var helt hutlöst idiotiskt i min ringa mening. Vem fasen kan vara så blåst att man betalar 200kr för att se en sådan sliten komedi? Av handlingen och trailern att döma så är den inte ens värd att betala 100kr för att se. Särskilt inte när Public Enemies med Depp går parallellt. Med den massiva reklamkampanj som den sistnämnda hade så trodde jag faktiskt att en lite bättre filmupplevelse skulle erbjudas.

Nu lutar det dock mot att jag tvingar in mig själv i den mörka, undermåliga biosalongen för att se Inglourious Basterds trots allt. Filmen verkar fantastisk och de flesta som sett den verkar ha uppskattat den. Jag skall dock försöka hålla ut tills den släpps på blu-ray om sisådär ett år. Att vänta på spel har resulterat i ett fantastiskt tålamod som skulle vara till nytta nu.

Jag placerar film i kategorin ”upplevelser”, för det är vad det är. En fantastisk filmupplevelse slår mycket och en fantastisk filmupplevelse är vad jag får med min uppsättning, inte på bio. Därför grämer jag mig över tankarna om att se Inglourious basterds på bio. Jag vill uppleva den på samma sätt som jag upplevde Garden State, Hatchet, Clerks, Rambo IV, Phantasm och en hel rad andra filmer, men då tvingas jag vänta. Det får helt enkelt bli till att fundera på om fördelarna är värd väntan. Filmen kommer jag ju att köpa i vilket fall.

Kanske ser jag filmen på bio, kanske inte. Det avgör jag med tiden. Nu skall jag föra bort tankarna från Inglourious Basterds till någonting annat genom att springa lite…i Mirror’s Edge.

Ha det tills vidare!

Foto, spel och vitlök.

Höstväder är så otroligt tråkigt. Det är varmt men blåser kallt, vilket resulterar i en märklig situation där det blir för varmt om jag tar en jacka, men för kallt om jag hoppar över. Lösningen på detta är att alltid vara inomhus, vilket jag brukar lyckas med ganska väl. När jag fotar så tvingas jag dock till att vara utomhus. Sysslar man inte med studiofotografering (gäsp) så finns det inte så mycket att fota inomhus. Idag fotade jag en ridsportstävling i Kungsbacka och eftersom inomhussäsongen inte startat än så tvingades jag alltså till att pinas av det hemska svenska höstvädret. För hösten har verkligen börjat.

Många skulle nog argumentera för att hösten inte börjar förrän september, om inte senare. Att det idag är sensommar, med allt vad det innebär. Efter veckor av 9 grader på kvällen, iskallblåst och oändligt regn, för att inte tala om dagens minst fyra timmar utomhusvistelse i ett mulet väder blandat med isande blåst, så är jag inte direkt beredd att hålla med. Hösten är här och jag längtar redan efter våren.

Egentligen så ger jag fel intryck just nu. Jag har inte någonting emot att lämna huset, än mindre att göra det för att fota. Men saken med att fota i mulet väder är att belysningen är ett begränsande faktum. När solen är framme så kan man som fotograf experimentera en hel del med skuggor, vilket gör det roligt och intressant att fota. I mulet väder så uppfattar jag det som någorlunda monotont, vilket automatiskt tar bort det roliga i aktiviteten. Utan inspiration så kan jag helt enkelt inte göra någonting av att fotografera i mulet väder.

Hur som helst så gick fotograferingen väl och jag fick, trots mindre problem med autofokuseringen, skarpa bilder från precis rätt tidpunkt i hoppet. Det jag vill komma fram till är dock besöket i matbutiken på väg hem från vad jag anser vara en samling för organiserat djurplågeri.

I de flesta butiker så finns det en medieavdelning. Här finner man oftast spel med överpriser, filmer med överpriser. Billiga skräpfilmer och billig skräpmusik. Ibland även billiga spel, oftast äldre The Sims expansioner. Ingenting intressant. Jag brukar trots detta alltid bläddra igenom högarna med spel, mest för att jag någon gång då och då finner ett guldkorn bland allt skräp. Otroligt nog så gjorde jag detta idag, vilket agerade som belöning för att ha pinats av irriterande kyla i fyra timmar.

Det första jag hittade var Warhammer: Mark of Chaos Gold Edition för blyga 49kr. Detta var alltså både Mark of Chaos och dess expansion Battlemarch i ett paket. Tidigare i år så köpte jag det briljanta strategiliret Mark of Chaos för 99kr, vilket verkade billigt nu. Detta gjorde att jag till en början tvekade över att köpa Gold Edition, men när jag insåg det faktum att jag inte kommer att hitta Battle March för 49kr på ett bra tag så plockade jag på mig det direkt. Nu återstår det att se om jag blir lika nöjd med spelet som dess pris.

Det andra spelet jag hittade var försäljningsfloppen Mirror’s Edge för så lite som 99kr. Visserligen så är jag inte så otroligt intresserad av spelet i sig. Handlingen verkar fjantig och samhällskritiken (främst riktad mot Sverige, givetvis) är rent av löjlig och felplacerad. Trial and error- konceptet har aldrig lockat och huvudkaraktären är galet ointressant. Varför jag köpte spelet var dock tekniken. PhysX används på ett sätt som jag längtar efter att uppleva. Den rena, spartanska designen är någonting jag vill se genom min datorskärm (köpte givetvis båda spelen till PC) och tillsammans med ett förhoppningsvis beroendeframkallande Time Trial-läge så är jag övertygad om att spelet ger valuta för pengarna. Dessutom ingick det en cd med soundtracket, vilket är högt uppskattat.

Så fyra timmar kyla resulterade i ett antal lyckade bilder samt tre otroliga spel. Någonting som jag måste anse vara en lyckad avslutning på sommarledigheten (under hösten). För denna söndag var min sista lediga dag innan skolan börjar igen. Imorgon skall jag iväg och registrera mig på Göteborgs Universitet Chalmers IT. Därefter så kan jag se fram emot en period där all tid fullkomligt äts upp av skolan.

Jag blickar alltså inte enbar tillbaks på dagen idag. Jag blickar tillbaks över en tre månader lång, inte så värst händelserik sommarledighet. En sommarledighet som kunde ha använts till att se mer film, spela genom fler spel och ta fler bilder. Men som mest spenderades med pluggande till körkortsteorin, övningskörning och slösurfande. Är det inte ironiskt att lusten att spela, se på film och fota inte dyker upp förrän man absolut inte har tid med det?

Hur som helst. Jag skall nog börja runda av inlägget här. Jag sitter framför SModcast 92 och försöker bli av med eftersmaken av en lite väl vitlöksstark potatisgratäng. Jag funderar även på vad som skall sätta punkt för min sommarledighet. Troligen så blir det samma slösurfande som inledde den istället för den runda Killing Floor som jag vill. Motvilligt så får jag imorgon ta farväl av sommaren och med avsky välkomna hösten. Det enda jag har att se fram emot nu är att se på klassisk skräckfilm under helgerna och att en gång för alla spela genom F.E.A.R. 2 i en miljö som måste anses vara den enda rätta för spelet. Bloggen kommer dock givetvis att vara fortsatt aktiv, skola eller ej. Nu skall jag dra igång Killing Floor i några minuter.

Ha det tills vidare!

Om intressant reklam..

Logisk reklam är otroligt underhållande. Jag fick precis ett nyhetsbrev från Komplett.se, där man annonserade varor till reapris under rubriken ”Skolstart!”. Men vad var det som listades?

Många har väl redan läst denna idiotiskt geniala reklam, men det tål att upprepas; Först ut har vi en 40” LCD TV för 7’000kr, detta tätt följt av en Xbox 360 för 2’200kr. Sedan har vi en sämre speldator för dryga 10’00kr, tätt följt av en 21,5” skärm för 1’400kr. Trevligt. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Komplett vill få elever att spela istället för att plugga, men man lyckas bevisa det motsatta genom att slänga in en multimedia laptop för 5’000kr, en spelduglig laptop för 7’000kr samt en laserskrivare för 2’000kr. Allt toppar man med att rea ut en musikmobil för dryga tusenlappen.

Jag måste säga att jag finner reklamen fantastiskt underhållande. Komplett verkar vara ute efter att få elever att spela Xbox 360 när de är hemma, spela PC när det går någonting på TV, spela på laptop när man har rast i skolan samt lyssna på musik under lektionstid. De täcker verkligen alla områden som inte har med skola att göra, till ett förmånligt pris dessutom. Nu tänker du säkert på laserskrivaren och säger ”det gynnar ju skolarbete”, men där har du fel. Man rear nämligen ut en slimmad digitalkamera samtidigt, vilket klart och tydligt visar att Komplett inte kränger skrivaren i konstruktivt syfte.

Vad som är mest intressant i det hela är att man vänder sig till föräldrarna. Studiebidraget kommer inte först i slutet av september, då kampanjen tagit slut. En genomsnittlig student skulle alltså inte ha råd med någonting av detta (möjligtvis utöver produkterna för under 2’000kr). Jag vet dock inte hur stor andel av föräldrarna som är villiga att förbereda skolstarten genom att köpa alla möjliga produkter som i princip är gjorda för att distrahera pluggande. De kanske är en majoritet?

Nej, logiska kampanjer och reklamer är alltid roliga. Särskilt om dem är helt felplacerade tidsmässigt. Kompletts perfekta exempel på detta finner du här:

http://www.komplett.se/k/kcf.aspx?id=3150&utm_source=komplett&utm_medium=email&utm_content=text&utm_campaign=kickstartml01

Ha det tills vidare!

Varför, Sony? Varför?!

”Världens sämst bevarade hemlighet” känns som en uttjatad rubrik nu när Playstation 3 Slim utannonserats. Vi hörde den vid offentliggörandet av PSP Go! och vi lär höra den ett antal gånger nu när PS3 Slim är utannonserad. Om PS3 Slim är en väl bevarad hemlighet eller ej bryr jag mig inte så mycket om, det som intresserar mig är de fakta som släppts om konsolen. Oj, vilken besvikelse.

För det första så har vi priset. Idag går det att få tag på en Playstation 3 för blygsamma 3’900kr om man letar lite. Priset på Slim beräknas vara 3’300kr. 600kr lägre för en konsol som rent ut sagt ser ut som en BR-leksak. Det är samma pris som ett nytt spel och när den större versionen av konsolen går ned till samma pris så ser jag helt enkelt inte någon anledning till att köpa Slim.

En mindre konsol som förutom att vara mer strömsnål, saknar ett flertal funktioner, ser billigare ut och är begåvad med ett överpris (i motsats till sin storebror) känns inte så hett just nu. Särskilt inte när man inte ens bemödat sig att slänga in stöd för PS2-titlar – Vilket åtminstone skulle rättfärdiga konsolens existens.

Jag ville att PS3 Slim skulle vara en liten, blanksvart (eller vit), snygg maskin med samma funktioner som sin storebror. Jag ville att den skulle återintroducera stödet för PS2-titlar, vilket Sony ofattbart nog inte lagt så mycket som en tanke på. Efter tre halvkassa år försäljningsmässigt så borde de inse att taktiken ”lämna den förra generationen” inte fungerar. Det är inte så att utbudet på PS3an är så enormt mycket bättre än konkurrensen så att folk flockas efter konsolen.

Jag ville även att kortläsaren skulle göra comeback. Det var en fantastik funktion som gått varm i min 60gb-modell. Detta tillsammans med ett bredare filstöd och en mjukvaruuppdatering som gynnade onlinespelande och som faktiskt tillät en funktionell röstchatt. Jag tvekar på att jag är ensam om att ha haft såpass höga förväntningar på konsolen. Det är knappast så att folk förväntat sig en konsol i lågbudgetplast och med endast de absolut mest basala grundfunktionerna från originalet.

Att det som presenterades var en besvikelse betyder dock inte att konsolen inte kommer att sälja.. Den kommer högst troligt att sälja som smör. Nintendo visade ju trots allt med Wii att folk är beredda att köpa billig plast om det är litet och ger en illusion av att vara billigt. Egentligen så borde jag kanske skippat denna rant om varför PS3 Slim är en besvikelse, jag kommer ju trots allt att köpa en själv när priset gått ned till en human nivå.

En ny era.

Nytt namn, nytt utseende och nytt innehåll. Det kanske är en övrdrift att kalla det en ny era, men bloggen har genomgått stora förändringar under den senaste tiden. Eller, ja, jag har egentligen inte bjudit på nytt innehåll än då jag suttit i dagar och försökt forumlera detta inlägg. Det är dock lite av min poäng. Jag har inte speciellt många läsare, kanske drygt hundra per vecka om jag är aktiv (vilket jag inte varit). Mitt mål har dock aldrig varit att ha många läsare, utan att ha en läsvärd blogg.

Mitt ursprungliga mål var att skriva djupgående texter om aktuella ämnen, vilket jag lyckades med under de första veckorna. Sedan tog det dock stopp. Bristen på tid att sitta och skriva dessa texter i kombination med svårigheterna i att hitta något ämne att faktiskt skriva om resulterade i få inlägg som mot slutet kunde kännas krystade, även om så inte var fallet snarare än att jag velar med att formulera det jag vill säga.

Förändring behövdes och förändring blev det. Jag har renoverat bloggen. Givit den ett nytt utseende. Ett renare och mer inbjudande utseende, som dessutom är mindre begränsat för mig. Detta gjordes tillsammans med ett namnbyte. Tankar kring spel, helt enkelt, talar för en blogg med ett väldigt begränsat innehåll, vilket var en sanning för den tidigare bloggen. Signed Kebbe, Undertecknat Kebbe, känns mer som vad jag är ute efter; Det är ett mer passande namn på en blogg som är just en blogg. Det nya innehållet kommer att bestå av vad jag än känner för att skriva om.

Vad detta innebär i praktiken är mindre ”formella” texter, om de någonsin var detta. Mindre research om ämnet och mer åsikter. Många anser säkert att detta innebär en lägre kvalité på det jag skriver, vilket kan stämma. Jag anser inte på något sätt att det jag skrev tidigare var i toppklass och jag tror inte att det fanns någon som gjorde detta, men faktum är att det var aningen svårtuggat. Jag avser därför att skriva mer lättsamma inlägg, fler inlägg och följaktligen kortare inlägg (någonting som varit efterfrågat).

Den nya designen bjuder på en hel del nya funktioner. Dels så kan du som läsare nu bevaka mig via RSS, vilket skulle uppskattas. Jag kan även klistra upp mina egna favoritlänkar, vilka alltid är värda att kolla in. Du som läsare kan lättare navigera bland arkiv och flikar, vilket tillsammans med den nya, vita bakgrunden borde göra sidan tydligare och trevligare att besöka.

Nu hoppas jag att förändringarna uppskattas, även om få lär märka av dem och än färre bry sig om vad jag skrivit i detta inlägg. Jag välkomnar dig till en ny blogg och hoppas att du gillar vad du ser och läser. Har du åsikter så kan du maila dessa till mig eller helt enkelt posta dem som kommentarer till inlägget.

Ha det gott tills vidare, så hoppas jag att vi hörs igen!

En tröttsam reklamfilm på drygt 2,5 timmar.

Det skall sägas direkt att jag aldrig har varit ett fan av Transformers. Det är inte så att jag fnyser så fort någon nämner Megatron, men jag har aldrig funnit serien intressant. Jag såg därför inte Michael Bays tolkning av serien som just en tolkning av ”Transformers”, utan som en film jag förväntas betala 200kr för att se. En film som vilken annan. Jag blev besviken.

För det första så är filmen fylld med logiska luckor. Som exempel så talar robotarna ett eget språk, men använder människans namn på planeter. De talar även engelska med varandra samt använder stämband och mun för att kommunicera. Visst, jag kan köpa att dem skall föreställa en utomjordisk ras, men jag köper inte att de är plåtmänniskor på tio meter.

För det andra så är filmen på tok för lång. Jag är ett stort fan av actiongenren, men efter två timmar av grov produktplacering och uttjatade action klichéer så kan jag inte hjälpa att gäspa lite. Det söta tonårsparet som trots stora olikheter blir tillsammans i ett ytligt förhållande som endast finns med för att röra om i fantasin på små trettonåriga pojkar, varvas med snabba Panasonic SD-kort, ursnygga Chevor, ett underbart eBay och Nokia-telefoner som – och jag citerar; ”är otroligt avancerade och bra eftersom finnarna vet vad dem gör”.

Visst finns det en stor publik av småpojkar som älskar och kommer att älska Transformers. Som kommer att kalla filmen ett mästerverk eftersom alla actionscener filmas i slow-motion (vilket i sig var ett misstag av Bay då man missat att all hemsk CGI bör reflekteras i omgivningen, vilket inte sker). Jag kan inte ställa mig till denna skara människor.

Skådespeleriet är överlag av riktigt hög klass. Shia LaBeouf är övertygande och briljant som sig bör och Megan Fox såg bra ut, som sig bör (har man inte ambitioner till skådespeleri utan satsar på sitt utseende så döms man därefter, tyvärr). Problemet är att historien om Sam (LaBeouf) och Mikaela (Fox) stjäl showen och är mer intressant än den krystade och ologiska konflikt som sker mellan de oförklarligt onda robotarna med röda ögon, Decepticons och de oförklarligt goda (och sympatiska) robotarna med blå ögon, Autobots. Jag vill inte se hur det tappra brödraskap som är den amerikanska armén lyckas överlista robotar genom sin väloljade och hypermoderna krigsmaskin. Jag vill se hur den smått naiva och ytliga Sam lyckas uttrycka sina känslor gentemot den ytliga och väldigt naiva Mikaela. Det känns helt enkelt som att man har tagit en stereotyp amerikansk teen-komedi och slängt in robotar och explosioner. Vilket känns fel.

Jag såg filmen på blu-ray, trots detta så kan jag inte berömma produktionen. Transformers är filmad ur vinklar som lämpar sig för CGI. Den är filmad för att se häftig ut i trailers och den är filmad med extremt dålig utrustning. Filmbruset är verkligen hemskt, vilket tillsammans med medioker skärpa ger en bildkvalitet som lämnar mycket att önska. Faktum är att filmen bjuder på en av de sämsta visuella upplevelserna jag varit med om på blu-ray.

Paradoxalt nog så är ljudet underbart. 5.1-mixen fungerar oerhört bra även på system som inte ger stöd till Dolby TrueHD, vilket är det enda alternativ som ges (DTS hade varit fint för oss som inte vill spendera över 20’000 på ljud). Bra ljud väger dock inte upp för det faktum att mixen av modern punkrock och dramatisk orkestermusik är runt ut sagt värdelös.

För att summera så känns Transformers som en extremt lång reklamfilm; Produkterna filmes för att se häftiga ut bland ytliga och stereotypa karaktärer vilka backas upp av en ointressant handling som inte följer någon som helst logik.

Skådespeleriet är som sagt bra, men det är tyvärr det enda jag kan säga om filmen. Transformers var för mig mycket hype över ingenting. En dåligt regisserad reklamfilm på 2,5 timmar vilken jag aldrig skulle rekommendera någon till att se eller köpa.

// Kebbe